Vi behandlar barn och unga i Stockholm

Barn- och ungdomsterapeutiska mottagningen

Behandling med tvärvetenskaplig kompetens

Det går alltid att få hjälp.

Alla mår dåligt av någon anledning ibland, oavsett hur gammal man är.

Det är inte ovanligt att man känner någon typ av ångestkänslor, att man känner sig utanför eller till och med mobbad, att man inte duger, känner sig ful, att inte klara de uppgifter man ska göra, att man inte blir tagen på allvar. Det är mycket som kan få en att känna sig nedstämd.

Man kanske är i en situation där man inte kan prata med sin förälder om vad som händer.

Som barn kan något hända som gör att man blir rädd. För en vuxen kan det ofta vara svårt att uppfatta att ens barn har blivit rädd. 

Rädslan kan senare bli en låsning som kan ta sig uttryck av ångest, fobier, tvång och sömnproblem. Dessa kan växa sig större och bli svåra att bryta. Ibland kan detta påverka hela familjen.

Det är inte alltid man når fram sitt barn hur mycket man än försöker och det blir väldigt svårt att se sitt barn må dålig. Särskilt svårt kan det vara om man har föräldrar som är skilda. Det bästa är om föräldrar kan prata och samarbeta om barnen, men det är inte alltid så. Det är jobbigast när skilsmässan eller separationen är aktuell. Det finns mycket man skulle vilja prata och fråga om, men känslan är att det inte går. Hur ska man då kunna känna sig trygg?

Det kan vara svårt att vara förälder

Som förälder kan man känna sig maktlös att man ser att ens barn inte mår bra, har ångestsymtom, har fastnat i tvång, sömnproblem eller något annat. Hur mycket man än försöker når man inte fram
till sitt barn. Får ingen förklaring till vad det är som är problemet. 

Det gör riktigt ont i en.

Ibland blir man heller inte tagen på allvar när man söker hjälp.

Första steget är att prata om problemet

Man kan undra vad poängen är med att prata om sina problem. Jobbiga saker man går med och som får ta alldeles för stor plats i tankarna kan få en att känna att man nästan går sönder. Därför är den närmaste lösningen att försöka glömma, att försöka tänka på annat, att distrahera sig på olika sätt. Men det går inte. Tankarna finns där ändå och skaver.

Att prata med sin förälder kan kännas hopplöst, fastän det är något man helst skulle vilja kunna göra. Faktiskt så är det där med att prata som är själva grejen med att kunna släppa. Hemligheter brukar trivas i mörker, hemligheter vill inte bli avslöjade. Man går med rädslan att det kommer att bli mycket värre om jag berättar, man kommer att råka mer illa ut. Man ser inga lösningar. Och ändå av någon konstig anledning så känns det bättre när man har satt ord på det. Att berätta för någon som lyssnar, tar en på allvar och kan prata på ett vettigt sätt. Det är viktigt att alla i samtalet tas på allvar, barn som vuxen, och får utrymme i samtalen. Att man får chans att formulera sig, att få en respektfull feedback.

Samtalen bygger på den upplevda problematik var och en beskriver och de förväntningar man har på kontakten med mottagningen. Har man olika svårigheter med att uttrycka sig eller förstå vad andra menar kan det leda till missförstånd, irritation osv T ex kan en neuropsykiatriska eller traumarelaterade svårigheter leda till låsta mönster. Det är därför viktigt att ta en specifik svårighet tas på allvar för att man ska få fungerande strategier för att kunna samspela utan konflikter.

En sak är säker, och det är att relationer är komplicerade.

Allt är inte svart & vitt

Man kan lätt hamna i en känsla av att det man har fastnat i är svart eller vitt, eller att det är svart eller svart. Hur man än gör blir det en katastrof.
Det händer att man kommer i situationer man känner att man inte klarar av. Det är lätt att det låser sig inombords. När man försöker förstå situationen så blir det gärna att man hamnar i ett antingen eller tänkande. Att det blir antingen svart eller vitt. Man kan inte se de nyanser som kan finnas av
olika sätt att tänka eller för att hitta lösningar.


Den stress man hamnar i gör att man hamnar i ett tunnelseende där man inte ens ser ljuset längst fram.

Låsningen blir att man lätt kan tänka att ”Nej det går inte!”. Den egna förklaringen till att det går inte blir att man tar för givet att någon ska bli arg, tycka att men är konstig, att man ska råka illa ut osv. I samtal med någon man kan lita på och som inte är inblandad är ett bra sätt till att hitta utvägar.
Lösningar man inte kan tänka sig. Man får hjälp med att tänka på olika sätt och man jobbar med sina tankar i ”det går inte!”.